Tjo!
Ska vi träffas i skolan imorgon och förbereda oss inför seminariumet som är kl 13.15?
Vad sägs som kl 10.00 i Västan?
onsdag 12 december 2012
söndag 9 december 2012
Hur får vi elever att vara sig själva?
Ett dilemma som jag känner är vanligt förekommande kan kopplas till identitet som berördes i del ett som vi skulle läsa den här veckan. Följande citat från sidan 69 tycker jag passar bra in med det jag vill diskutera.
"När det gäller identitet i mångkulturella sammanhang menar vi alltså att det finns en intressant skillnad mellan identiteter som man själv väljer och står för och dem som man tillskrivs och ibland tvingas mer eller mindre acceptera."
Att passa in är något som för många ungdomar i dag är bland de viktigaste i deras liv. Få vill sticka ut och blotta sig med rädsla för att då bli retade och utstötta. Jag menar att detta är ett av de största problemen vi har i skolan i dag. Alla är så måna om att vara omtyckta av sina kompisar och passa in i gruppen att man kanske formar sig en identitet som inte är ens egen. Man tar helt enkelt den identitet man tillskrivs och spelar den roll som ens kompisar förväntar sig att man ska spela. Jag menar att detta är ett problem för att många ungdomar i dag är väldigt lättledda och därför också kan bli ett problem i skolmiljön.
Jag har sett detta problem flera gånger under praktiken och ska här lyfta fram ett exempel. Jag har undervisat i en klass där vi har tre väldigt struliga killar. Två av dem är vad lärare ofta betecknar som riktiga "strulputtar" utan någon som helst ambitionsnivå och med stor problematik runt sig. Den tredje killen är dock fantastiskt duktig, ambitiös och är sett till förmåga egentligen en av de starkaste i den här klassen. Problemet är att han faller in i ledet och har tagit sig en identitet som en kille som strular för att han är så mån att passa in med de andra två killarna. Därför har han också satt sig i väldiga problem när han egentligen skulle ha goda förutsättningar att lyckas väldigt bra i skolan.
Det här är bara ett exempel men jag är säker på att även ni på era skolor sett liknande exempel på elever som spelar en roll de kanske egentligen inte är bekväma med, bara för att passa in. Det här leder också till att vi får fler elever som inte når målen och som stör på lektionerna än vad som egentligen skulle vara nödvändigt och är således ett problem som kan leda till väldigt goda resultat om vi får bukt med det.
Frågan är hur man ska kunna lyckas med detta? Jag inser själv att det kan vara väldigt svårt att uppnå men jag anser att det ligger i vår roll som lärare att försöka få eleverna att våga vara sig själva. De ska inte känna sig pressade att ta på sig en identitet som de inte känner sig bekväma med bara för att passa in. Jag vet inte om någon slags belöningssystem för de som är duktiga, för att höja deras status i kompisarnas ögon, skulle kunna vara en väg att gå för att få färre att villa bort sig i strävan efter att passa in. Hur tänker ni kring detta? Har ni upplevt liknande saker på era praktikplatser och vad tror ni att vi kan göra för att få bukt med ett sådant här problem?
"När det gäller identitet i mångkulturella sammanhang menar vi alltså att det finns en intressant skillnad mellan identiteter som man själv väljer och står för och dem som man tillskrivs och ibland tvingas mer eller mindre acceptera."
Att passa in är något som för många ungdomar i dag är bland de viktigaste i deras liv. Få vill sticka ut och blotta sig med rädsla för att då bli retade och utstötta. Jag menar att detta är ett av de största problemen vi har i skolan i dag. Alla är så måna om att vara omtyckta av sina kompisar och passa in i gruppen att man kanske formar sig en identitet som inte är ens egen. Man tar helt enkelt den identitet man tillskrivs och spelar den roll som ens kompisar förväntar sig att man ska spela. Jag menar att detta är ett problem för att många ungdomar i dag är väldigt lättledda och därför också kan bli ett problem i skolmiljön.
Jag har sett detta problem flera gånger under praktiken och ska här lyfta fram ett exempel. Jag har undervisat i en klass där vi har tre väldigt struliga killar. Två av dem är vad lärare ofta betecknar som riktiga "strulputtar" utan någon som helst ambitionsnivå och med stor problematik runt sig. Den tredje killen är dock fantastiskt duktig, ambitiös och är sett till förmåga egentligen en av de starkaste i den här klassen. Problemet är att han faller in i ledet och har tagit sig en identitet som en kille som strular för att han är så mån att passa in med de andra två killarna. Därför har han också satt sig i väldiga problem när han egentligen skulle ha goda förutsättningar att lyckas väldigt bra i skolan.
Det här är bara ett exempel men jag är säker på att även ni på era skolor sett liknande exempel på elever som spelar en roll de kanske egentligen inte är bekväma med, bara för att passa in. Det här leder också till att vi får fler elever som inte når målen och som stör på lektionerna än vad som egentligen skulle vara nödvändigt och är således ett problem som kan leda till väldigt goda resultat om vi får bukt med det.
Frågan är hur man ska kunna lyckas med detta? Jag inser själv att det kan vara väldigt svårt att uppnå men jag anser att det ligger i vår roll som lärare att försöka få eleverna att våga vara sig själva. De ska inte känna sig pressade att ta på sig en identitet som de inte känner sig bekväma med bara för att passa in. Jag vet inte om någon slags belöningssystem för de som är duktiga, för att höja deras status i kompisarnas ögon, skulle kunna vara en väg att gå för att få färre att villa bort sig i strävan efter att passa in. Hur tänker ni kring detta? Har ni upplevt liknande saker på era praktikplatser och vad tror ni att vi kan göra för att få bukt med ett sådant här problem?
Olika läraridentiteter?
Hej! Det är dags att reflektera över den sista men första delen ur boken "Att undervisa är att välja". Det har varit fyra riktigt roliga veckor, man har lärt känna en mängd elever och lärare och fått massa tips om hur man kan bli en bättre lärare. Ett stycke i boken som jag tänkt reflektera över är följande:
"Vi har sett hur tillskrivna identiteter och självvalda identiteter båda är beroende av kulturella processer. Talet om kulturella identiteter kan skymma andra motsättningar som till exempel klassskillnader. Ofta hänger en identitet som "invandrare" eller "invandrartät skola" samman med samhälleliga och ekonomiska faktorer. Kulturalisering och påtvingade identiteter kan också leda till att människor stänger in sig i de stigmatiserade, utpekade grupperna och så kan sekterism och fundamentalism frodas" s. 73-74
Stycket handlar framför allt om elevers identiteter beroende på etnicitet men eftersom skolan jag går på är väldigt homogen med bara några få etniska personer och det är inte tillräckligt många för att kunna skapa klyftor och grupper på skolan genom etnicitet. Det jag vill poängtera är framför allt hur roligt det är att undervisa elever som är olika. Det kommer bli en stor utmaning för mig som lärare att lägga upp undervisning så den passar alla elever men det är en utmaning som jag tror kommer bli mycket intressant och lärorik.
Det jag främst ville diskutera, men som jag inte hittade underlag till så därför använder jag det här stycket som stepping-stone till det jag egentligen vill diskutera, nämligen läraridentiteter. Jag har fått en bra kontakt med flera utav mina elever och det tycker jag är riktigt roligt. Om det är p.g.a min ubersköna personlighet eller att jag är en relativt ung man som gör att de är väldigt intresserade vet jag inte. Det som bekymrar mig är hur det kommer se ut senare, när jag väl är lärare och inte bara en lärarkandidat som gillar att skämta med eleverna. Vilken slags personlighet skall man använda sig av som lärare, när man både vill vara personlig och rolig samt vara en person med auktoritet? Kommer man bli tvingad till att hitta den perfekta balansen mellan lärare och "vän" eller kommer man tvingas till att agera eller utforma en annan personlighet?
Vad tror ni?
"Vi har sett hur tillskrivna identiteter och självvalda identiteter båda är beroende av kulturella processer. Talet om kulturella identiteter kan skymma andra motsättningar som till exempel klassskillnader. Ofta hänger en identitet som "invandrare" eller "invandrartät skola" samman med samhälleliga och ekonomiska faktorer. Kulturalisering och påtvingade identiteter kan också leda till att människor stänger in sig i de stigmatiserade, utpekade grupperna och så kan sekterism och fundamentalism frodas" s. 73-74
Stycket handlar framför allt om elevers identiteter beroende på etnicitet men eftersom skolan jag går på är väldigt homogen med bara några få etniska personer och det är inte tillräckligt många för att kunna skapa klyftor och grupper på skolan genom etnicitet. Det jag vill poängtera är framför allt hur roligt det är att undervisa elever som är olika. Det kommer bli en stor utmaning för mig som lärare att lägga upp undervisning så den passar alla elever men det är en utmaning som jag tror kommer bli mycket intressant och lärorik.
Det jag främst ville diskutera, men som jag inte hittade underlag till så därför använder jag det här stycket som stepping-stone till det jag egentligen vill diskutera, nämligen läraridentiteter. Jag har fått en bra kontakt med flera utav mina elever och det tycker jag är riktigt roligt. Om det är p.g.a min ubersköna personlighet eller att jag är en relativt ung man som gör att de är väldigt intresserade vet jag inte. Det som bekymrar mig är hur det kommer se ut senare, när jag väl är lärare och inte bara en lärarkandidat som gillar att skämta med eleverna. Vilken slags personlighet skall man använda sig av som lärare, när man både vill vara personlig och rolig samt vara en person med auktoritet? Kommer man bli tvingad till att hitta den perfekta balansen mellan lärare och "vän" eller kommer man tvingas till att agera eller utforma en annan personlighet?
Vad tror ni?
fredag 7 december 2012
Brist på mångkulutritet
Del 1 handlar till större delar om mångkulturitet och mångfald. Men en sak som den inte diskuterar, som är det befintligt problemet på min VFU-plats, är bristen på mångfald och etniciteter.
Min skola är som sagt en landsbygd skola i en mindre kommun. I mina klasser (8:or, ca. 106st) så finns det 4-5 personer som har en annan etnicitet än svenskt. Alla identifierar sig som svenskar, finns inget belägg men det märks tydligt i deras beteende och synsätt. När jag har haft diskussioner med övrig personal så verkar inte eleverna i 8:an utstötta eller särbehandlade. Tre av eleverna har SVA/SFI men trivs i klasserna, har kamrater och är en del av gemenskapen.
Men när vi jobbar med politik så dyker det upp åsikter och tankar som är främlingsfientliga. Men vid djupare diskussion med eleverna om åsikterna så bubblar det upp att de är egentligen föräldrarnas åsikter, som kom från deras tid i skolan - då de fanns ännu färre personer med annan etnicitet.
Visst, detta är inget större problem när de är privata åsikter i klassrummet med vännerna. Men tänk 10-20 år framåt när de bor i exempelvis Göteborg där det finns en blomstrande mångfald. Detta kommer att bli en kulturchock för dom och de vet inte hur de ska hantera situationen. Det är såklart inte skolans ansvar att se till att de finns mångfald, mångkulturitet eller flertal etniciteter. Men är det skolans uppgift att se så eleverna har förståelse för allas lika värde och att vara oberörd när de handlar om andras ursprung? Eller rättare sagt, är det ens ett problem att eleverna aldrig är i kontakt med andra etniciteter och kulturer?
MVH
Derin
Min skola är som sagt en landsbygd skola i en mindre kommun. I mina klasser (8:or, ca. 106st) så finns det 4-5 personer som har en annan etnicitet än svenskt. Alla identifierar sig som svenskar, finns inget belägg men det märks tydligt i deras beteende och synsätt. När jag har haft diskussioner med övrig personal så verkar inte eleverna i 8:an utstötta eller särbehandlade. Tre av eleverna har SVA/SFI men trivs i klasserna, har kamrater och är en del av gemenskapen.
Men när vi jobbar med politik så dyker det upp åsikter och tankar som är främlingsfientliga. Men vid djupare diskussion med eleverna om åsikterna så bubblar det upp att de är egentligen föräldrarnas åsikter, som kom från deras tid i skolan - då de fanns ännu färre personer med annan etnicitet.
Visst, detta är inget större problem när de är privata åsikter i klassrummet med vännerna. Men tänk 10-20 år framåt när de bor i exempelvis Göteborg där det finns en blomstrande mångfald. Detta kommer att bli en kulturchock för dom och de vet inte hur de ska hantera situationen. Det är såklart inte skolans ansvar att se till att de finns mångfald, mångkulturitet eller flertal etniciteter. Men är det skolans uppgift att se så eleverna har förståelse för allas lika värde och att vara oberörd när de handlar om andras ursprung? Eller rättare sagt, är det ens ett problem att eleverna aldrig är i kontakt med andra etniciteter och kulturer?
MVH
Derin
torsdag 6 december 2012
Slutspurt!
Hej!
Bara två dagar kvar för mig på min VFU. Känns faktiskt rätt tomt och tråkigt redan nu. Jag hade gärna fortsatt ett tag till och arbetat i skolan istället för att sitta i bänken själv. Men det bådar väl gott om att man kanske har gjort rätt yrkesval om man trivs att göra VFU. :D
Slutspurten är inledd och jag sitter här dränkt i prov som jag håller på att rätta. Jag har inte valt att ha poäng som vi hade på ekonomitentan för det tycker jag är en konstig bedömningsform utan jag läser provsvaren som uppsatser och eleverna har heller inte gett korta svar utan vi pratar om 5-10 sidor/elev. Detta med att begränsa sig i sitt skrivande verkar inte ha så stor inverkan på gymnasieelever utan det kommer de få lära sig på högskolan.
Hittade ett stycke i del 1 som handlade om läromedel som låter.
"Det tål också att påpekas att läromedel i skolan av besparingsskäl används mycket länge. En annan sak är att många lärare i sin undervisning använder olika slags material och de tar även in aktuellt massmedialt material."
Hur är det för er på era VFU platser?
Använder lärarna mycket läroböcker?
På min VFU plats finns det knappt någon utav lärarna som använder läroböcker. De finns men står mest i ett skåp och kan mer eller mindre användas som referensmaterial. De beryktade matematik lärarna använder böcker som traditionellt sett de alltid gör. Men de andra ämnena använder inte böcker. De använder mer som det står i citatets sista del, de tar helt enkelt in andra aktuella massmediala material som finns på nätet eller skapar mycket eget. Jag själv skapade mitt material till min undervisning pga att det stod för mycket och lite för avancerat i de böcker jag läste om det i eller så fanns det inte med alls och bara släppa ut eleverna att söka och läsa på nätet känns lite oansvarigt eftersom det finns så mycket information och är verkligen allt relevant etc.
Bara två dagar kvar för mig på min VFU. Känns faktiskt rätt tomt och tråkigt redan nu. Jag hade gärna fortsatt ett tag till och arbetat i skolan istället för att sitta i bänken själv. Men det bådar väl gott om att man kanske har gjort rätt yrkesval om man trivs att göra VFU. :D
Slutspurten är inledd och jag sitter här dränkt i prov som jag håller på att rätta. Jag har inte valt att ha poäng som vi hade på ekonomitentan för det tycker jag är en konstig bedömningsform utan jag läser provsvaren som uppsatser och eleverna har heller inte gett korta svar utan vi pratar om 5-10 sidor/elev. Detta med att begränsa sig i sitt skrivande verkar inte ha så stor inverkan på gymnasieelever utan det kommer de få lära sig på högskolan.
Hittade ett stycke i del 1 som handlade om läromedel som låter.
"Det tål också att påpekas att läromedel i skolan av besparingsskäl används mycket länge. En annan sak är att många lärare i sin undervisning använder olika slags material och de tar även in aktuellt massmedialt material."
Hur är det för er på era VFU platser?
Använder lärarna mycket läroböcker?
På min VFU plats finns det knappt någon utav lärarna som använder läroböcker. De finns men står mest i ett skåp och kan mer eller mindre användas som referensmaterial. De beryktade matematik lärarna använder böcker som traditionellt sett de alltid gör. Men de andra ämnena använder inte böcker. De använder mer som det står i citatets sista del, de tar helt enkelt in andra aktuella massmediala material som finns på nätet eller skapar mycket eget. Jag själv skapade mitt material till min undervisning pga att det stod för mycket och lite för avancerat i de böcker jag läste om det i eller så fanns det inte med alls och bara släppa ut eleverna att söka och läsa på nätet känns lite oansvarigt eftersom det finns så mycket information och är verkligen allt relevant etc.
Hej på er!
Nu är det dags för sista blogginlägget som belyser något i del 1 i boken att undervisa är att välja. Del 1 behandlar det mångfasetterade begreppet mångkulturalitet, författarna förklarar att det inte bara handlar om invandrare utan också kvinnligt och manligt, sociala grupper och identiteter.
Det citat jag har valt att reflektera över idag finns på sida 44:
"I citatet från Karin finns både de etniska kulturerna, språkproblemen och de främmande, de andra, som ännu inte hunnit bli "som vi", det vill säga, kan vi gissa oss till, normala och svenska."Idag är det är svårt att använda sig av begreppet mångkulturalitet utan att trampa någon på tårna. Jag anser att det är viktigt som (blivande) lärare att reflektera över de tankar som finns kring mångkulturalitet, identitetskapande och de värderingar som medföljer.
Karins traditionella sätt att se på mångkulturalitet som ett samlat begrepp för invandrare eller olika etniska grupper är en uppfattning som delas av många individer. Niondeklass-eleverna på min vfu-plats har nu börjat med att arbeta kring ämnet "identitet" i samhällskunskapen. Idag delade min LUV ut ett häfte som han hade kopierat från en bok som eleverna skulle läsa och svara på frågor rörande innehållet. Jag läste också häftet och fann en del som hette Språk och kulturskillnader som beskrev situationen för elever som invandrat från andra länder. Det stod i häftet att de kan ha svårt att anpassa sig och sätta sig in i nya vanor och traditioner och att språket och kulturskillnader kan göra det svårt för dem i skolan. Vidare stod det att många kommer från länder där de enligt sin kultur ska vara tysta och rätta sig efter läraren och att det finns kanske kroppslig bestraffning. Nedanför fanns det en bild på ett leende och en fråga vem leendet kunde tillhöra, "jo vår egen "svenske" Zlatan".
När jag berättade för min LUV om det jag hade läst erkände han att han inte hade läst igenom häftet och att han kanske skulle ha gjort det först. Det här häftet som handlar om ungdomars identitetsskapande anser jag förstärker fördomar om andra kulturer och "vi och dom -tänket". Författarna drar alla elever som härstammar eller har etninskt ursprung från ett annat land över en kam och påstår det kan uppstå svårigheter innan de anpassar sig till det svenska samhället. Eftersom Sverige idag är ett mångkulturellt samhälle (med unika individer) kan man fråga sig vad som idag menas med det svenska samhället?
den här veckan är det ju del 1 vi ska diskutera på bloggen. jag själv visste inte vad jag skulle välja först men jag valde detta citat med ett antal frågor som jag tyckte va relevanta för vår vardag som lärare. stycket jag valt att ta finns på sidan 21 tredje stycket på sidan och det står så här:
"vad ha sagts och skrivits och vad har hänt i skolan och utbildning under åren från de första invandrarpolitiska besluten i mitten av sjuttiotalet? vad har förändrats och vad är stillastående i tankemönster diskurser och i dagliga arbetet i skolan? alla dessa frågor kan vi inte besvara och helt och hållet förklara, men vi vill lyfta fram och diskutera dem." (sidan 21)
Jag tyckte detta var ett relevant stycke för att på min skola så finns det ett program för elever med invandrarbakgrund som får lära sig grundskolans kunskaper på ett par år och sedan välja gymnasieinriktning. Hur ser detta ut hos er andra? För denna typen av undervisning tror jag har bidragit som en förändring i utbildningen. Där eleven får gå några fler år i skolan men lär sig mycket mer och får den hjälp och stöd de behöver för att först lära sig svenska och sedan grundämnena och sedan gå på lite svårare studier. Istället för att skicka in en elev i en klass när de precis börjat lära sig svenska och ska kunna anpassa sig efter den svenska skolan så fort som möjligt. Vad tycker ni? Jag tycker att de de har gjort på min Vfu plats är en bra satsning som borde investeras mer i. Jag vet att frågorna i citatet ovan kan vara svåra att ställa sig till men jag tycker alltså att det är nyttigt att tänka lite på frågor som kan vara omöjliga eller inte har något direkt svar. Hoppas ni tycker att det lilla citatet var nyttigt att tänka på. Jag är intresserad av vad ni säger angående det jag skrivit nu MVH Tobias Boström
"vad ha sagts och skrivits och vad har hänt i skolan och utbildning under åren från de första invandrarpolitiska besluten i mitten av sjuttiotalet? vad har förändrats och vad är stillastående i tankemönster diskurser och i dagliga arbetet i skolan? alla dessa frågor kan vi inte besvara och helt och hållet förklara, men vi vill lyfta fram och diskutera dem." (sidan 21)
Jag tyckte detta var ett relevant stycke för att på min skola så finns det ett program för elever med invandrarbakgrund som får lära sig grundskolans kunskaper på ett par år och sedan välja gymnasieinriktning. Hur ser detta ut hos er andra? För denna typen av undervisning tror jag har bidragit som en förändring i utbildningen. Där eleven får gå några fler år i skolan men lär sig mycket mer och får den hjälp och stöd de behöver för att först lära sig svenska och sedan grundämnena och sedan gå på lite svårare studier. Istället för att skicka in en elev i en klass när de precis börjat lära sig svenska och ska kunna anpassa sig efter den svenska skolan så fort som möjligt. Vad tycker ni? Jag tycker att de de har gjort på min Vfu plats är en bra satsning som borde investeras mer i. Jag vet att frågorna i citatet ovan kan vara svåra att ställa sig till men jag tycker alltså att det är nyttigt att tänka lite på frågor som kan vara omöjliga eller inte har något direkt svar. Hoppas ni tycker att det lilla citatet var nyttigt att tänka på. Jag är intresserad av vad ni säger angående det jag skrivit nu MVH Tobias Boström
måndag 3 december 2012
Elevernas mening
Återigen - såg nu att inläggen inte var publicerade och gör detta nu.
"Den ena är att det är viktigt att erbjuda eleverna del i ett pågående samtal. Deras meningar är viktiga och deras meningar skapar betydelse i det som diskuteras i klassen." (s. 196)
Fast är det verkligen så? Har man öppna diskussioner i ett klassrum med ca. 30 elever, därav hälften egentligen skulle behöva en egen elevassistent, så kan det lätt spåra ur till något helt annat. På min VFU så har man fokuserat mycket på att läraren ska undervisa - eleverna gör uppgifterna. Lektionerna blir monologiska och eleverna får egentligen inte säga sig åsikt. Men när de väl får möjlighet att prata och diskutera så blir inte deras meningar varken viktiga eller skapar någon betydelse. Det enda meningarna gör är att skapa kaos, hög ljudnivå och en viss oro i klassen när andra tankar och åsikter yttras.Sen är det inte alla som vågar säga någonting över huvudtaget. Finns elever som inte ens sagt hej under den tiden jag har varit här. Men sen är det så att de beror på elevernas humör, stämning och tid på dygnet...
Ska man ändå ha öppna diskussioner i klassrummet eller undvika det? Men är de demokratiskt när eleverna inte får yttra sin mening och delta i pågående samtal?
"Den ena är att det är viktigt att erbjuda eleverna del i ett pågående samtal. Deras meningar är viktiga och deras meningar skapar betydelse i det som diskuteras i klassen." (s. 196)
Fast är det verkligen så? Har man öppna diskussioner i ett klassrum med ca. 30 elever, därav hälften egentligen skulle behöva en egen elevassistent, så kan det lätt spåra ur till något helt annat. På min VFU så har man fokuserat mycket på att läraren ska undervisa - eleverna gör uppgifterna. Lektionerna blir monologiska och eleverna får egentligen inte säga sig åsikt. Men när de väl får möjlighet att prata och diskutera så blir inte deras meningar varken viktiga eller skapar någon betydelse. Det enda meningarna gör är att skapa kaos, hög ljudnivå och en viss oro i klassen när andra tankar och åsikter yttras.Sen är det inte alla som vågar säga någonting över huvudtaget. Finns elever som inte ens sagt hej under den tiden jag har varit här. Men sen är det så att de beror på elevernas humör, stämning och tid på dygnet...
Ska man ändå ha öppna diskussioner i klassrummet eller undvika det? Men är de demokratiskt när eleverna inte får yttra sin mening och delta i pågående samtal?
"Vad- och varförfrågor"
Insåg idag att mina inlägg om de olika delarna i boken inte har publicerats (skrivit på mobilen) så nu kommer dom:
"Vi talar här om det som brukar kallas didaktikens "vad- och varförfrågor"; Vad ska jag undervisa om och varför ska jag välja just det innehållet eller det stoffet? Vår egna erfarenhet som lärarutbildare säger oss att "vad"-frågan inte får en framträdande plats." (s. 91)
När vi får våra "uppdrag" på högskolan att sätta upp en undervisning om exempel USA-valet, som vi hade senast, så vet vi ju redan vad vi ska undervisa om och vad vi har för stoff och innehåll. Men vi diskuterar aldrig om VARFÖR vi ska undervisa om USA-valet. Varför är detta relevant kunskap för eleverna? Flesta av dom kommer inte att besöka USA, vet nog inte vad USAs president heter och kommer antagligen aldrig använda sig av den kunskapen i framtiden. Dessutom börjar man mer och mer ha kontakt med Kina, istället för USA. Kina är den kommande stormakten, men ändå så läser vi inte kinesiska/mandarin och ingen vet vad den kinesiska presidenten heter. Kina ligger närmre Sverige geografiskt, allt fler åker dit på både affärs- och semesterresor och är omdiskuterad i tidningarna - jämfört med USA. Visst, vi ska inte jämföra länderna mot varandra utan istället ställa frågan:
Hur väljer jag som blivande lärare "rätt" fokusområde/"vad"-fråga? Ska jag göra som tidigare och bara undervisa om USA - vilket dom har gjort på min VFU-plats, eller ska jag köra mitt egna race och även undervisa om Kina som en kommande stormakt?
MVH
D
"Vi talar här om det som brukar kallas didaktikens "vad- och varförfrågor"; Vad ska jag undervisa om och varför ska jag välja just det innehållet eller det stoffet? Vår egna erfarenhet som lärarutbildare säger oss att "vad"-frågan inte får en framträdande plats." (s. 91)
När vi får våra "uppdrag" på högskolan att sätta upp en undervisning om exempel USA-valet, som vi hade senast, så vet vi ju redan vad vi ska undervisa om och vad vi har för stoff och innehåll. Men vi diskuterar aldrig om VARFÖR vi ska undervisa om USA-valet. Varför är detta relevant kunskap för eleverna? Flesta av dom kommer inte att besöka USA, vet nog inte vad USAs president heter och kommer antagligen aldrig använda sig av den kunskapen i framtiden. Dessutom börjar man mer och mer ha kontakt med Kina, istället för USA. Kina är den kommande stormakten, men ändå så läser vi inte kinesiska/mandarin och ingen vet vad den kinesiska presidenten heter. Kina ligger närmre Sverige geografiskt, allt fler åker dit på både affärs- och semesterresor och är omdiskuterad i tidningarna - jämfört med USA. Visst, vi ska inte jämföra länderna mot varandra utan istället ställa frågan:
Hur väljer jag som blivande lärare "rätt" fokusområde/"vad"-fråga? Ska jag göra som tidigare och bara undervisa om USA - vilket dom har gjort på min VFU-plats, eller ska jag köra mitt egna race och även undervisa om Kina som en kommande stormakt?
MVH
D
söndag 2 december 2012
Betyg som incitament
Vi är inne i slutskedet av den här VFU-perioden och det är dags för veckans blogginlägg om del 3 i boken "Att undervisa är att välja".
"Våra studentlärare tycks vara offer för den modernitetens skola som enligt Bauman, Hargreaves, Dahlberg et al. kännetecknas av fasta kunskaper, måluppfyllelse, formellt lärande och utvärderingar." s194
Jag tror att det här med fasta kunskaper och måluppfyllelse är någonting som vi alla stöter på dagligen i undervisningen och vi har säkert använt oss av måluppfyllelse för att motivera elever.
Jag har till exempel uppmärksammat att mer än en lärare använder sig av formuleringar som "Det här kommer på provet, kan ni det så har ni minst ett E i betyg". Kunskapen blir bara inlärd för provet och betyget och det främjar inte direkt "det livslånga lärandet" som eleverna ska uppmuntras till. Jag har själv börjat använda mig av det här för jag har insett att det är väldigt svårt för mig som lärarkandidat att motivera elever som jag inte känner och som inte känner mig. Det blir en enkel utväg för mig och andra lärare, att ha betyg som incitament. Men främjar det verkligen det livslånga lärandet? Och hur gör man med de elever som inte blir motiverade av betyg? Det är saker som jag funderar på och det kommer bli problematiskt att försöka lösa dem.
Vad tycker ni?
"Våra studentlärare tycks vara offer för den modernitetens skola som enligt Bauman, Hargreaves, Dahlberg et al. kännetecknas av fasta kunskaper, måluppfyllelse, formellt lärande och utvärderingar." s194
Jag tror att det här med fasta kunskaper och måluppfyllelse är någonting som vi alla stöter på dagligen i undervisningen och vi har säkert använt oss av måluppfyllelse för att motivera elever.
Jag har till exempel uppmärksammat att mer än en lärare använder sig av formuleringar som "Det här kommer på provet, kan ni det så har ni minst ett E i betyg". Kunskapen blir bara inlärd för provet och betyget och det främjar inte direkt "det livslånga lärandet" som eleverna ska uppmuntras till. Jag har själv börjat använda mig av det här för jag har insett att det är väldigt svårt för mig som lärarkandidat att motivera elever som jag inte känner och som inte känner mig. Det blir en enkel utväg för mig och andra lärare, att ha betyg som incitament. Men främjar det verkligen det livslånga lärandet? Och hur gör man med de elever som inte blir motiverade av betyg? Det är saker som jag funderar på och det kommer bli problematiskt att försöka lösa dem.
Vad tycker ni?
torsdag 29 november 2012
Förmedla kunskapens vikt!
Hej!
Praktiken rullar vidare och de hållna lektionerna avverkas på löpande band. Jag har hittills haft hand om mellan 15 och 20 lektioner och jag tycker att det har flutit på ganska bra. Från del tre i boken har jag dock hittat något som jag funderar över.
Överst på sidan 202 i boken "Att undervisa är att välja" står följande:
"Lärandet och kunskapen gäller inte separat i skolsammanhanget. Lärandet ska göra nytta utanför skolan. Men ett lärande i skolan som kan användas utanför den är inte självklart och inte lätt att åstadkomma."
Det här finner jag vara ett mycket central aspekt. Så sent som idag diskuterade jag detta med några lärare på min praktikplats. De säger att de är fullt medvetna om att eleverna är i skolan och jobbar för att de vet att de MÅSTE vara det och inte för att de känner ett intresse och vill lära sig. Eleverna ser inte hur det som de lär sig på lektionerna ska kunna omvandlas till något de har användning av i framtiden. De föredrar praktiska ämnen som slöjd, bild och framför allt idrott för att det är det som är roligast men också något som de känner att de kan ha användning av i vardagen.
Här har vi också en oerhört viktig roll att faktiskt visa prov på hur kunskap inom kärnämnen som svenska, matte, engelska och även vår egen samhällskunskap faktiskt har en betydelse för elevernas framtid. Vi måste bli bättre på att ge klara exempel på hur eleverna kan använda sig av kunskapen i dessa ämnen i verkligheten så att de förstår att steget från teori till praktisk användning inte är så monumentalt. Kan vi på ett tydligare sätt visa vad de kan använda kunskapen till så tror jag också vi kan öka intresset för ämnena, skapa en bättre arbetsmiljö och få fler motiverade elever.
Hur känner ni andra i den här frågan? Är det något som ni har reflekterat över? Och kanske framför allt, hur visar på ett så tydligt sätt som möjligt att steget till användning av kunskapen i vardagslivet inte är så stort?
Praktiken rullar vidare och de hållna lektionerna avverkas på löpande band. Jag har hittills haft hand om mellan 15 och 20 lektioner och jag tycker att det har flutit på ganska bra. Från del tre i boken har jag dock hittat något som jag funderar över.
Överst på sidan 202 i boken "Att undervisa är att välja" står följande:
"Lärandet och kunskapen gäller inte separat i skolsammanhanget. Lärandet ska göra nytta utanför skolan. Men ett lärande i skolan som kan användas utanför den är inte självklart och inte lätt att åstadkomma."
Det här finner jag vara ett mycket central aspekt. Så sent som idag diskuterade jag detta med några lärare på min praktikplats. De säger att de är fullt medvetna om att eleverna är i skolan och jobbar för att de vet att de MÅSTE vara det och inte för att de känner ett intresse och vill lära sig. Eleverna ser inte hur det som de lär sig på lektionerna ska kunna omvandlas till något de har användning av i framtiden. De föredrar praktiska ämnen som slöjd, bild och framför allt idrott för att det är det som är roligast men också något som de känner att de kan ha användning av i vardagen.
Här har vi också en oerhört viktig roll att faktiskt visa prov på hur kunskap inom kärnämnen som svenska, matte, engelska och även vår egen samhällskunskap faktiskt har en betydelse för elevernas framtid. Vi måste bli bättre på att ge klara exempel på hur eleverna kan använda sig av kunskapen i dessa ämnen i verkligheten så att de förstår att steget från teori till praktisk användning inte är så monumentalt. Kan vi på ett tydligare sätt visa vad de kan använda kunskapen till så tror jag också vi kan öka intresset för ämnena, skapa en bättre arbetsmiljö och få fler motiverade elever.
Hur känner ni andra i den här frågan? Är det något som ni har reflekterat över? Och kanske framför allt, hur visar på ett så tydligt sätt som möjligt att steget till användning av kunskapen i vardagslivet inte är så stort?
Lärarrollen
Hallo allesammans den här veckan så har jag haft mina första hela lektioner med eleverna och det var en pirrig känsla att få ta tag i lärarrollen på riktigt så att säga. och när jag läste del 3 i boken "Att undervisa är att välja" som vi skulle göra den här veckan så fastnade jag för ett textstycke i kapitel 15 på sidan 176 tredje stycket rad 6 där det står:
"läraren har makten över undervisningen och innehållsval och det ger honom eller henne moraliskt ansvar. medvetenhet om detta är nödvändigt. kunskap och kunskapsproduktion är alltid värdebemängd i betydelse att samtidigt som något väljs utesluts något annat." (sidan 176).
För jag kände faktiskt en typ av makt när jag då höll i egen planerad undervisning. Jag kände stor nervositet innan jag hade mina första lektioner och jag kände då att det moraliska ansvaret i planeringen och undervisningen lades helt på mig. Det var en märklig känsla att jag som 20 åring som inte känner mig som en "fullfjädrad" vuxen individ fick en så otroligt annan roll som lärare med en typ av makt som jag inte känt förut. Jag tog själva planeringen på stort allvar och hade svårt för att få plats med allt som jag hade tänkt mig på lektionerna. jag hade alltså mindre tid en va jag trodde så jag fick alltså utesluta eller justera vissa delar av lektionerna. Jag kände att jag trädde in i en roll där jag var viktig och min planering och genomförande på lektionen tyckte jag att eleverna tog imot positivt och de intresserade sig för det jag planerat upp. Då kände jag mig nöjd och mer engagerad och motiverad att fortsätta att bli bättre.
Hur kände ni att era första lektioner var? Kände ni samma sak som jag att ni fick en "lärarroll" istället för en "Vfu-kandidats roll"? Jag är nyfiken på vad ni har att säga mvh Tobias Boström
"läraren har makten över undervisningen och innehållsval och det ger honom eller henne moraliskt ansvar. medvetenhet om detta är nödvändigt. kunskap och kunskapsproduktion är alltid värdebemängd i betydelse att samtidigt som något väljs utesluts något annat." (sidan 176).
För jag kände faktiskt en typ av makt när jag då höll i egen planerad undervisning. Jag kände stor nervositet innan jag hade mina första lektioner och jag kände då att det moraliska ansvaret i planeringen och undervisningen lades helt på mig. Det var en märklig känsla att jag som 20 åring som inte känner mig som en "fullfjädrad" vuxen individ fick en så otroligt annan roll som lärare med en typ av makt som jag inte känt förut. Jag tog själva planeringen på stort allvar och hade svårt för att få plats med allt som jag hade tänkt mig på lektionerna. jag hade alltså mindre tid en va jag trodde så jag fick alltså utesluta eller justera vissa delar av lektionerna. Jag kände att jag trädde in i en roll där jag var viktig och min planering och genomförande på lektionen tyckte jag att eleverna tog imot positivt och de intresserade sig för det jag planerat upp. Då kände jag mig nöjd och mer engagerad och motiverad att fortsätta att bli bättre.
Hur kände ni att era första lektioner var? Kände ni samma sak som jag att ni fick en "lärarroll" istället för en "Vfu-kandidats roll"? Jag är nyfiken på vad ni har att säga mvh Tobias Boström
onsdag 28 november 2012
Meningsfullhet med skolan
Hej på er!
Hoppas allt går
bra för er på vfun och att ni fortfarande är pigga och glada! Själv är jag
hemma från vfun med huvudvärk och feber vilket inte känns så kul. Därför har
dagen spenderats nerkrupen i soffan med boken ”att undervisa är att välja” i handen. Jag har nästan läst klart del
3 och hittade ett stycke i boken som var intresseväckande. Citatet är taget
från kapitel 15 som handlar om meningsfullhet och finns att hitta på sida 171:
”På pedagogikens
meningsarena kan det vara svårt att se den meningen, eftersom många elever
ibland mycket tydligt förnekar skolans meningsfullhet. De kan i brist på
upplevd personlig mening med arbete i skolan finna något som vi skulle kalla en
instrumentell mening. Den innebär att eleverna kan acceptera en i deras tycke
meningslös verksamhet om den bara ger något i utbyte, till exempel poäng på
provet eller bra betyg.”
Jag
kan relatera till det citatet säger då jag under min praktik fått en gradvis
starkare upplevelse av att elever inte ser någon mening med skolan. Jag kan själv
erkänna att jag inte alltid har sett skolan som meningsfull under mina skolår
men det känns som att det finns en skillnad mellan nu och då som jag inte kan
sätta fingret på.
När
jag har pratat med eleverna är det flera som upplever att de inte lär sig
någonting, att lektionerna är tråkiga och att de hellre är hemma och spelar. Många
har svårt att se någon mening med skolan och säger att de bara är i skolan för
att de måste (de går på högstadiet vilket innebär att de har skolplikt) och för
att träffa kompisar. Då och då möts man av frågan ”Varför ska vi kunna det
här?” Vad svarar man på det? För att det kommer på provet? Eller för att det
står i läroplanen? Jag upplever att det är svårt att ge dem ett svar som de
blir nöjda med eller som ger dem någon sorts mening. Därför anser jag att det
är viktigt att vi börja fråga oss varför vi vill lära eleverna vissa saker och
vilka arbetsätt som är bra att använda för stimulera olika elevers nyfikenhet.
Några av lärarna på min vfu- plats diskuterade i lärrarumet för några dagar
sedan att de upplever att de har svårt att motivera eleverna på lektionerna. De
känner att de försöker att variera lärandet men får inte den respons från
eleverna som de önskar. Jag anser att motivation hos elever är en avgörande
faktor för hur de lyckas i skolan. I citatet står det att elever accepterar
skolan i utbyte av bra betyg. Jag (bland många andra lärare) har en längtan att
inte bara motivera eleverna för stunden och få bra betyg utan att göra dem
medvetna om det livslånga lärandet. Det kommer att bli en utmaning för oss
blivande lärare att försöka motivera elevernas inre drivkraft och att få varje
lektion att bli så meningsfull som möjligt.
söndag 25 november 2012
Krockande lärarstilar...
Har själv haft problem med att få tag i boken då den inte kommit trots att jag beställt den. Jag var ändå borta på högskolans bibliotek för att läsa del 2 och fastnade för samma del som Tobias. Alltså det gällande planering och hur man ska lägga upp en undervisning utifrån ett antal kriterier.
Vad ska man välja? Vilka kriterier aktiveras inför en lärares val av innehåll för arbete tillsammans med elever eller studenter? Vilka faktorer styr valet? När blir det slutgiltigt? eller blir det aldrig det? Ändras valet under undervisningsprocessens gång?
Jag skulle dock vilja lägga till en annan aspekt till dessa frågor kopplat till praktiken. Jag undervisar fyra olika klasser i religion och ska sammanlagt hålla i mellan 20 och 30 lektioner. Min lärare har dock redan beslutat sig för vad han anser vara viktigt och vad som kan vara bra för mig att ha med i en detaljplanering. De egna infallsvinklar jag kommer med kapas rakt av och då det ändå är läraren som bestämmer över sina klasser är det svårt att lägga en planering som går emot det han säger. Jag känner att jag helt enkelt får anpassa mig mycket efter det han bestämt redan på förhand. Problemet är också att vi har två helt olika lärarstilar där jag inte alls jobbar på samma sätt och med samma material som honom. Det uppstår således en intressekonflikt och jag funderar över hur man hanterar detta på ett så bra sätt som möjligt? Vad göra när två lärarstilar krockar? Ska man bara jobba vidare med material och lärometoder som är lite gammalmodiga och som man inte känner sig helt bekväm med eller ska man ställa sig emot handledaren och gå sin egen väg?
Jag har min syn på undervisning och hur man bäst bedriver den klar. Jag vill ha en aktiv klass, som involverar sig, diskuterar och reflekterar då jag tror det är den bästa lärmiljö man kan ha. Samtidigt vill man också få med elever som kanske inte riktigt har den förmågan. En annan fråga är således hur man på ett bra sätt kan kombinera detta?
Detta är lite av det jag funderar över så här långt.....
Vad ska man välja? Vilka kriterier aktiveras inför en lärares val av innehåll för arbete tillsammans med elever eller studenter? Vilka faktorer styr valet? När blir det slutgiltigt? eller blir det aldrig det? Ändras valet under undervisningsprocessens gång?
Jag skulle dock vilja lägga till en annan aspekt till dessa frågor kopplat till praktiken. Jag undervisar fyra olika klasser i religion och ska sammanlagt hålla i mellan 20 och 30 lektioner. Min lärare har dock redan beslutat sig för vad han anser vara viktigt och vad som kan vara bra för mig att ha med i en detaljplanering. De egna infallsvinklar jag kommer med kapas rakt av och då det ändå är läraren som bestämmer över sina klasser är det svårt att lägga en planering som går emot det han säger. Jag känner att jag helt enkelt får anpassa mig mycket efter det han bestämt redan på förhand. Problemet är också att vi har två helt olika lärarstilar där jag inte alls jobbar på samma sätt och med samma material som honom. Det uppstår således en intressekonflikt och jag funderar över hur man hanterar detta på ett så bra sätt som möjligt? Vad göra när två lärarstilar krockar? Ska man bara jobba vidare med material och lärometoder som är lite gammalmodiga och som man inte känner sig helt bekväm med eller ska man ställa sig emot handledaren och gå sin egen väg?
Jag har min syn på undervisning och hur man bäst bedriver den klar. Jag vill ha en aktiv klass, som involverar sig, diskuterar och reflekterar då jag tror det är den bästa lärmiljö man kan ha. Samtidigt vill man också få med elever som kanske inte riktigt har den förmågan. En annan fråga är således hur man på ett bra sätt kan kombinera detta?
Detta är lite av det jag funderar över så här långt.....
Med eller utan bollplank?
Hello!
Först vill jag bara börja med att berätta hur mycket bättre del 3 av boken är än den del två vi läste förra veckan. Del 2 tyckte jag bara var full med floskler och självklarheter till skillnad från del 3 som ger en mer saker att reflektera över och diskutera.
Stycket jag har valt ut från del 3 är mycket sammanbundet med två av mina lektioner under föregående vecka. Citatet återfinns på sidan 175 och lyder:
"Samtalet mellan elever och elever och mellan elever och lärare är en viktigt förutsättning för lärande och kunskaper generellt sett. I dialogen, som är en mycket verksam social praktik inte bara i utbildningsinstitutionerna, lär sig människan."
Jag utförde två lektioner som hade samma lektionsplanering med två olika klasser. Jag hade 3 delar jag ville genomföra under lektionen. Med den första klassen fastande vi i del 1 och de vill veta mer och utmanade mina argument och det slutade med att vi hade diskuterat i helklass under 1 timme. Den andra lektionen var dagen efteråt och då han jag med alla de tre delarna jag planerat. Detta var framför allt för att eleverna inte ställde några frågor eller högg på de diskussions argument jag slängde ut i klassen. Jag tror inte att den andra klassen förstod ämnet/undervisningen bättre utan det var nog snarare kanske en blyghet att våga säga att man inte riktigt förstod eller inte ville hålla med. Detta tror jag med samband av citatet ovan att elever som vill och utmanar läraren eller andra elever i diskussioner och samtal under lektions tid tjänar ur ett utbildningsperspektiv att de får stöta och blöta sina ståndpunkter och argument.
Först vill jag bara börja med att berätta hur mycket bättre del 3 av boken är än den del två vi läste förra veckan. Del 2 tyckte jag bara var full med floskler och självklarheter till skillnad från del 3 som ger en mer saker att reflektera över och diskutera.
Stycket jag har valt ut från del 3 är mycket sammanbundet med två av mina lektioner under föregående vecka. Citatet återfinns på sidan 175 och lyder:
"Samtalet mellan elever och elever och mellan elever och lärare är en viktigt förutsättning för lärande och kunskaper generellt sett. I dialogen, som är en mycket verksam social praktik inte bara i utbildningsinstitutionerna, lär sig människan."
Jag utförde två lektioner som hade samma lektionsplanering med två olika klasser. Jag hade 3 delar jag ville genomföra under lektionen. Med den första klassen fastande vi i del 1 och de vill veta mer och utmanade mina argument och det slutade med att vi hade diskuterat i helklass under 1 timme. Den andra lektionen var dagen efteråt och då han jag med alla de tre delarna jag planerat. Detta var framför allt för att eleverna inte ställde några frågor eller högg på de diskussions argument jag slängde ut i klassen. Jag tror inte att den andra klassen förstod ämnet/undervisningen bättre utan det var nog snarare kanske en blyghet att våga säga att man inte riktigt förstod eller inte ville hålla med. Detta tror jag med samband av citatet ovan att elever som vill och utmanar läraren eller andra elever i diskussioner och samtal under lektions tid tjänar ur ett utbildningsperspektiv att de får stöta och blöta sina ståndpunkter och argument.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)